Tidskriften
pop blev under 1993 Sveriges ledande populärmusiktidning efter att ha tagit över stafettpinnen från Slitz som då insett att pengarna fanns i mer grabbiga ämnen. Genom åren fram till nedläggnignen 1999 blev de ofta anklagade för att negligera svensk musik. De försökte försvara sig med att de faktiskt skrev relativt lite om musik från Nederländerna, Chile och Österrike, och det klagade minsann ingen på.
Nu skrev de en hel del om såväl bob hund som Brainpool, Komeda och The Latin Kings, men det var tydligen inte tillräckligt.
Som svar började de i #4:2 att ytterligare bevaka svenska skivor på en sida under rubriken
Bra för att vara svenskt med det uttalade målet att belysa det som var bra och nytt, men inte så bra att de skulle skrivit om det om det kommit ifrån något annat land.
För några veckor sedan släpptes årsstatistiken från
Ratebeer. Många verkade förvånade över att så få svenska bryggerier/krogar/öl var med i de världsomspännande listorna. Givetvis med ett fåtal lysande undantag, som världens bästa ölkrog
Akkurat.
På bloggar, forum och kommentarsfält uppkom diskussioner om hur det kunde bli så här när vi i Sverige upplever ett antal bryggerier/krogar/öl som aldrig förr under modern tid. Och med en bredd, experimentlusta och entusiasm som aldrig sett sin like. Detta återspeglades alltså inte alls i årsbästalistorna. Det är tvärtom färre diplom som går till Sverige idag än vad det gjorde för 5-10 år sedan.
Varför?
En av de teorier jag såg framkastad var att det berodde på oss svenska betygsättare/recensenter. Vi var helt enkelt för tjuriga och gnälliga och visade inte de hårt arbetande svenska bryggerierna tillräcklig respekt, uppskattning och support.
Det var en tanke som jag sedan dess funderat en hel del på.
Jag upplever det delvis på samma sätt. Framför allt verkar vi sakna stora delar av den fanboy-kultur som verkar finnas kring många av USAs mest experimentella bryggerier. Jag har skrivit lite om det förut, och hur vi också verkar sakna den starka lokala förankring som USAs små bryggerier jobbat med.
Och visst, jag erkänner utan omsvep att jag genom åren varit snällare mot
Centralbryggeriet och
Norrköpings Bryggeriän vad jag varit mot deras öl om de legat i, tja, Uppland eller Skåne. Det har å ena skidan känts okej, det har varit nya företag som ännu inte blivit färdiga med sina produkter. Å andra sidan har det inte känts lika okej, för de är ju ändå kommersiella produkter som bjudits ut till en marknad.
För vad innebär det här förhållningssättet i förlängningen? Jo, att betygsskalorna blir en mängd olika linjaler med samma siffror men olika längd. En skala för lokal öl, en annan för svensk öl, kanske ytterligare en för England vars traditioner och kultur jag tycker om. Ytterligare några skalor för andra länder och religioner.
Och bryggerierna! Stora bryggerier är väl per definition bättre än små? Ägarstrukturen ger väl smak i ölet? Man vill ju stödja det som är bra och bekämpa det som är dåligt. För vi vill ju inte tillbaka till åttiotalet?
Till slut blir det att etiketten betyder mer än väskan, något den rationella delen av min hjärna tycker rätt illa om.
Och var hamnar vi då till slut? Jo, som i pop och
Bra för att vara svenskt.
Det kanske finns fler paralleller mellan dagens craft beer och nittiotalets indiepop än man först kan tro?
